Inbördeskriget i Nigeria

Från Wikipedia

Inbördeskriget i Nigeria
Datum 1967 - 1970 Plats Södra Nigeria Utfall Federal regeringsseger
Stridande
Nigerias federala regering	Republiken Biafra
Befälhavare
Yakubu Gowon	Odumegwu Ojukwu
Förluster
200 000 soldater och civila	Ungefär 1 000 000 civila

Inbördeskriget i Nigeria, även känt som Biafrakriget varade 6 juli 1967 till 13 januari 1970, och utkämpades mellan staten Nigeria och den självutnämnda republiken Biafra. Krigets följder blev en global sinnebild för svältkatastrofer, och igbofolket har fortlöpande hävdat att Biafra utsattes för ett folkmord.

Inbördeskriget orsakade stora förluster på båda sidor: 200 000 nigerianska soldater och civila, och uppskattningsvis 2 miljoner av de som stred för Biafra. Kriget avlöpte med nigeriansk seger.

Bakgrunden till inbördeskriget var den militärkupp som ägde rum i landet 15 januari 1966 av vänstersinnade, yngre militärer, varefter en junta tillträdde under ledning av general Johnson Aguiyi-Ironsi. Regimen fick möta ett hårt motstånd och motkupper, vilket ledde till ökade etniska spänningar. I september massavrättades kristna igbo som bodde i de muslimdominerade områdena i norr. Under samma tid gjordes stora oljefyndigheter i södra Nigeria.

30 maj 1967 utropade igbon Odumegwu Ojukwu republiken Biafra. Trots att flera länder var välvilligt inställda, erkändes republiken endast av fyra stater. Flera fredförhandlingar havererade, även den uppmärksammade som hölls i Aburi, Ghana, varpå kriget var ett faktum, och elden bröt lös.

Kriget började 6 juli då nigerianska trupper gick in i Biafra. Staden Nsukka föll redan 14 juli, men Biafra gick i offensiv, intog Benin City och passerade gränsen 21 augusti med sina trupper. Svensken Carl Gustav von Rosen bistod Biafra och ledde en elitstyrka. Under de första månaderna inträffade flera vinster och återtaganden, och fronten förflyttades långa sträckor.

Från 1968 stagnerade kriget, och inga större förändringar skedde. I juni 1968 omringade nigerianerna Biafra, vilket ledde till omfattande humanitära katastrofer. Civilbefolkningen svalt, bland annat eftersom odlingar förstördes. Bilder på biafrabarn med magar som svälten fått att svälla upp, spreds över hela världen. Enligt Biafras befolkning, var svälten ett led i att få dem att kapitulera.

Röda korset och andra internationella hjälporganisationer, sände medarbetare till Biafra, men attackerades av den nigerianska armén. Bland de läkare som befann sig på plats fanns fransmannen Bernard Kouchner, som kom fram till att en ny organisation behövdes, och han grundade Läkare utan gränser 1971.

Omvärldens hjälpsändningar till Biafra ledde till att de kunde starta en motoffensiv i juni 1969. Nigerianerna svarade med en attack 23 december 1969, som lyckades splittra Biafras enklav itu. 7 januari 1970 inleddes den slutliga nigerianska offensiven, kallad Operation Tail-Wind. Den 13 januari kapitulerade Biafra.

Enligt vissa uppskattningar dog så många som 3 miljoner människor i kriget, och att uppskatta antalet svårt lidande därav är inte görligt. De etniska konflikterna har fortsatt i området, och frågor om fördelningen av naturresurserna och krav på kompensationer har fortsatt att leda till oroligheter och kupper.

[redigera] Källor

• Den engelska artikeln

[redigera] Skönlitteratur

• Chimamanda Ngozi Adichie En halv gul sol 2007